Det viktiga är att benan hamnar exakt på mitten och att det handdukstorkade håret delas upp i exakt lika stora slingor som flätas exakt lika hårt. Alltså inte hårt som i hårt – då blir håret krusigt och jättefult, det vet ju alla – bara hårt som i att flätorna inte ska falla ur i sömnen. När det blir morgon ska jag kamma ut de där omsorgsfullt flätade testarna med fingrarna, så att håret blir exakt så vågigt som mitt mellanstadie-jag vill ha det. Läs: lagom vågigt för att fejka att jag har det där som alla vill ha, men som jag verkligen inte har – självfall.
När jag fyller 11 har jag tillfälligt glömt min strävan efter rörelse i mitt spagetti raka hår. Robyn is here. Robyn äger världen. Plötsligt är jag ganska nöjd med att min nyklippta snedlugg ligger orubbligt där den ska, opåverkad av regntunga måndagar, mitt på dagen-duschar efter gympans förlorade spökbollsturneringar och sommaravslutningar med hög luftfuktighet och syrenbuketter i klibbiga händer.
När jag är 14 vägrar jag gå hemifrån utan att duscha. Allra nöjdast är jag om den välkammade snedluggen som sveper över pannan fortfarande är lite blöt och doftar schampo när jag tar av mig moppehjälmen på skolgården. Fräschhet är min lag och högstadiets perfekta hårdagar vilar på svarta hårnålar och ett moln av rosa hårspray. Det blir tidigt 2000-tal och utan att jag vet ordet av ställer mitt lättsmickrade bekräftelse behov upp som hårmodell på såna där trendiga södersalonger med jättehög musik. Går i fällan flera gånger och dealar, med konsekvenser i form av helblekta, asymmetriska frisyrer som aldrig växer ut. Som motreaktion till det där tramset följer sedan flera år av mittbena och lång page. Inte ett uppklippt hårstrå så långt ögat kan nå.
Min mogna (eller omogna?) relation till mitt eget hår stavas numera careless. Alltså inte att jag är det, men att det ska se ut som att jag är det. Ni vet hela den där ”jag vaknade så här och har inte gjort någonting, men ser ändå assnygg ut grejen”. Torrschampo, saltvattenspray och infärgad mjuk utväxt hjälper nytvättat och flygigt hår att se perfekt operfekt ut. Axellångt hår som inte ska se fixat ut, hur svårt kan det vara tänker du? Men saken är den att careless är den knepigaste looken av alla. Inga flätor som garanterar vågighet, inga hårnålar som spänner fast luggen på exakt samma ställe och ingen spray som skapar stenhård wetlook kan längre garantera en bra hårdag.
Mitt håröde står skrivet i stjärnorna och jag får be till hårguden att mina bästa hårdagar ska infalla när jag som mest behöver dem. Hittills har mina böner inte blivit hörda. De bästa hårdagarna inträffar alltid när den enda som ser mig är min datorskärm. Och min rufsiga vovve.
Men det är väl med perfekta hårdagar som det är med perfekta sommardagar. Oavsett hur mycket vi planerar och bäddar för dem, så gör de lite som de själva vill. Högt aktade, oförutsägbara, styrda av tillfälligheter och fullkomligt omöjliga att klämma fast i en liten hårnål. Oddsen för att jag ska pricka in en careless perfekt hårdag den där kvällen i slutet av juni när jag verkligen vill är alltså tämligen låga. Ändå kommer jag att be min sedvanliga hårbön. Hårguden kommer att höra den, men antagligen skrida till verket en dag för sent. Och när jag vaknar med fantastiskt svall morgonen därpå är den enda som kan se mig min yrvakna Jack Russell.
