Isabella Löwengrip bryter tabun

Som liten stoppade hon fingrarna i mammas skönhetsburkar för att dofta på cremerna i badrumshyllan. Idag kan Isabella Löwengrip stoltsera med att hon driver sitt alldeles egna skönhetsmärke, Löwengrip Care & Color, som just nu befinner sig i en intensiv expansionsfas. Det är tydligt att hon brinner för att göra just den här resan, trots att det tar mycket tid och energi. Förutom att inspirera med varumärkets värderingar, brinner hon för att inspirera kvinnor med sina tankar kring jämställdhet.

– Enligt mig ska man som kvinna kunna göra både och, både ha familj och göra karriär. I Sverige är vi duktiga på jämställdhet, men i många andra länder är ekvationen en omöjlighet. Det är min stora mission i livet, att få kvinnor att våga och inte ha dåligt samvete hela tiden.

Man ska inte behöva skämmas för att man älskar sitt jobb. Många av oss vill säga att man är en lycklig mamma och duglig på jobbet, för mig är det tvärtom. Jag är bättre i min arbetsroll än som mamma. Det är väldigt tabubelagt, men för mig ligger det något fint i det med. Jag vill vara en förebild för mina barn – att kunna säga: ”Se, detta gjorde jag och det gick bra”.

Isabella, 26 år, är inne på sitt 11:e år som entreprenör. Förutom LCC driver hon även skomärket Flattered, affärsnätverket Economista och investeringsbolaget Löwengrip Invest. Tillsammans omsätter bolagen 45 miljoner kronor. Hennes krävande arbetstempo har gjort att hon har fått sätta tydliga gränser och prioriteringar. När hon är på jobbet är det jobb som gäller, och mellan 17:00 och 19:30 när barnen är vakna är det strikt familjetid.

– Jag tror på att ha en bra balans. För mig finns det ingen prestige i att jobba så mycket som möjligt. Det gäller att vara effektiv och schysst mot sig själv. Jag är noga med att leva ett sunt liv. Jag äter inte kött och dricker mindre alkohol men är heller inte extrem. Det är viktigt att få njuta av allt. En gång i veckan tar jag mig tiden att träffa mina tjejkompisar på middag.

– Jag måste ha ett balanserat liv för att orka den här resan. Det är så lätt hänt när man har karriären på uppfart att man hamnar i en dålig cirkel, säger Isabella. Den största utmaningen för henne som entreprenör är att lägga band på sig själv.

– Jobbar man med sin passion blir det lätt ohälsosamt. Det viktiga för mig är att ibland försöka ha tråkigt. Att vara julledig i två veckor kan vara olidligt. Men jag vet att det är sunt för mig.

Sist vi träffades, i oktober 2013, väntade Isabella sitt första barn, sonen Gillis, och två år senare kom dottern Sally. På frågan vad hon lärt sig mest under dessa år, är svaret givet: att säga nej.

– Som entreprenör har jag hittat mitt fokus, jag har insett att jag inte kan göra allt. Idag är jag tuffare och har mer skinn på näsan. Jag är också lugnare och mer harmonisk. Det har varit en stor personlig resa, med några intensiva år som även gått fantastiskt bra, säger hon. Och visst upplevs hon lugnare, och inte lika ivrig där hon sitter mitt emot mig med sin kaffekopp en tisdagsmorgon i mars.

– I början av vår relation sa jag till Odd: ”Jag vill ha barn med dig, men detta är mina prioriteringar i livet.” Jag beskrev vikten av att få fortsätta jobba som jag gör. Hur skulle vi lösa familjesituationen? Antingen fick Odd gå ner i tid, eller så skulle vi ta hjälp av en nanny. Det är vår utgångspunkt, att jag fick sätta mitt yrke i fokus.

Skulle du råda dina barn att gå samma väg som dig?

– Jag kommer stötta dem i vad de än vill göra. Det som är viktigt är att de får respekt för sig själva och sin tid. Hade de lagt åtta timmar per dag på något de tyckte var halvkul, eller inte trivdes med, skulle det göra mig ledsen – ”har jag inte lärt er något?”, skrattar Isabella. Själv saknade hon den där grundtryggheten hemifrån.

– Jag flyttade hemifrån tidigt och mina föräldrar fanns inte alltid där för mig. Mina barn behöver inte flytta hemifrån när det är 14 år och starta bolag när de är 16.

Hur har du lyckats skapa din självkänsla?

– Det som har varit viktigt för mig i alla år, sedan jag var barn, är att vara min egen bästa vän. Jag är nöjd med mitt eget sällskap och det räcker att jag själv tycker att jag är duktig, jag behöver inte en massa bekräftelse. Svänger det på jobbet, eller svajar i relationen, då kan det vara skönt att luta sig tillbaka, och tänka att jag har mig själv.

Allt från att ha varit mobbad i skolan, till att vara singel och dejtat killar som tryckte ner mig. Vänner har varit där när det gått bra men annars försvunnit. Jag vet mitt värde, och vet när det räcker – nu går jag vidare, jag är värd mer än det.

Har du någonsin tvivlat på dig själv?

– Absolut, självkänsla är en färskvara, som även jag fått jobba på. Efter varje barn har jag dippat. Efter andra barnet frågade jag mig framförallt: ”Vem är jag? Vad har jag för prioriteringar?” Sally var en månad och var redan med mig på kontoret. Där och då var vi i en utvecklingsfas och jag var tvungen att ta med mitt spädbarn till jobbet. Det gick bra, men kunde ibland göra ont. Då tittade jag på andra mammor som drog barnvagn i sex månader: ”Kan jag inte bara få ta det lugnt?” Men det var just det som var felet: jag jämförde mig med hur andra levde, och då blev plötsligt mitt liv dåligt.

Jag hamnade i fällan och fick börja backa tillbaka: ”Detta är mitt liv och det är det som gjort mig lycklig.” Jag fick helt enkelt hitta en vardag som funkar med två barn, och vara snäll mot mig själv.

Vad är ditt främsta tips för att just inte hamna i den där fällan?

– Allt ska funka, man ska klara allt, karriären och familjen. Men det handlar om att sänka kraven på allt. Mitt hem är aldrig skinande rent längre, skjortan är inte alltid slät struken och jag jobbar inte lika mycket. Dessutom måste man sluta jämföra sig själv med andra. Det är viktigt att kunna inspireras av andra i stället för att känna missnöje över att man själv inte är där. Då fäller man krokben för sig själv.

Hur har det påverkat dig att samtidigt stå i rampljuset?

– Det har varit jobbigt men samtidigt är jag van vid att ständigt bli bedömd. Jag är glad att jag fått tid att träna på det under så många år. Det är något man måste jobba med. Jag måste påminna mig själv om att jag lever mitt liv, i min takt.

Bloggen, tröttnar du någonsin på den?

– Bloggen blir bara roligare för varje år som går. Jag har haft en så stor läsarskara som varit med mig och vi har utvecklats ihop. Vi har gått från att vara tonåringar, till att klättra i karriären och bli mammor. Bloggen är inte bara en blogg, det är en kvinnorörelse där vi lever ett liv vi brinner för. Det är viktigt att drömma tillsammans.