Det slår aldrig fel. I samma stund som dagarna blir kortare och avståndet mellan oss och sommaren plötsligt liknar orkanen Irmas hotfulla proportioner virvlar frågorna runt i mitt huvud. ”Hur mycket ångrar du egentligen att du flyttade hem från Italien?” och ”Kommer du ens ihåg hur lång vintern är här?” Jag skrattar oftast bort frågan med ett ”Ja det kan man ju undra”. Men vet i smyg att den obotliga julromantikern i mig gör det ganska lätt att acceptera fyra månader av snöblandat regn, sneakers som envist suger upp Götgatans novemberslask mellan tårna och ett evigt mörker. Är du en av dem som av olika anledningar (ofta med ett glas halvljummen, söt glögg i handen på ett trångt adventsfirande) känner dig bekvämast med att avvisa julen som ett kommersiellt jippo är det helt okej att sluta läsa nu. För här är den – min onyanserade kärleksförklaring.
I förorten där jag växte upp finns ett torg som än idag ser ut lite som i sagorna. Så gulligt att vem som helst kan bli irriterad. Mitt på det där torget hade min mamma en liten butik som hon och hennes syster fyllde med allt de tyckte var fint. När vinden susade i advent hade butiken sin storhetstid. Det bästa jag visste var att sitta på pallen intill kassan efter skolan och se mamma knyta sidenband runt paket, fylla små påsar med kardemummadoftande te och önska tanter och farbröder välkommen åter.
Jag och min lillebror har tre gemensamma favoritfilmer i livet: Sunes jul (bästa SVT någonsin bjudit på), Mupparnas julsaga (gråter bara jag tänker på Lille Tim) och Ensam hemma (är inte soundtracket med Somewhere in my memory och Come all ye faithful det finaste ever?). En av mitt livs största stunder är antagligen första gången jag och mina bröder för första gången fick ta tunnelbanan till närmsta köpcenter helt själva för att köpa julklappar. Med varsin sedel i hårt knutna nävar inhandlade vi porslinsfigurer till mormor, morfar, farmor och farfar och badkulor till våra föräldrar i någon obskyr butik som blandade tobak med diskmedel och osannolikt pynt. Innan vi åkte hem åt vi pommes frites i kiosken vid fontänen och köpte Robyns dateparfym + affischer för slantarna som blev över. Så länge jag kan minnas har mina föräldrar väntat med att ta in granen tills vi gått och lagt oss dan före dan. Pappa ville att den helt magiskt bara skulle stå där i sin fulla prakt när vi vaknade. Och trots att jag och mina syskon är vuxna för länge sedan klär de fortfarande inte granen förrän natten till julafton för att vi ska se den för första gången när vi dyker upp för obligatorisk pyjamasklädd julfrukost.
Tänker ofta på den där gången när pappa hade hängt en inslagen locktång till mig i granen för att jag skulle sluta vara ledsen över att jag är den enda i familjen som inte begåvats med mammas självfall. Eller när han kompletterade mammas vackert klädda gran (kulor av klarglas, vinröda sammetsband och gyllene änglar) med stora självlysande skelett för att få oss att skratta. Det bor så mycket kärlek i de där skeletten.
Mamma, pappa, Sune och Ensam hemma-Kevin – Tack för att ni har fostrat mig till en sann julromantiker. Det tar mig igenom mörkret, med Götgatans snöslask mellan tårna, sötsliskig glögg i glaset och hemmasnickrade lockar i håret.
Läs också
3 tips: välj rätt parfym för henne
15 fantastiska skönhetsjulklappar under 200 kronor
Det här inlägget publicerades av Nordicfeel på Nordicfeel Lifestyle.